Tankar, om amning på natten och sömn

Jag läser just nu Lars H Gustafssons bok "Växa - inte lyda". Den är fantastiskt tänkvärd, Lars är en väldigt klok man med en enorm respekt för barn. På sistone har han synts en hel del i media eftersom han går till attack mot Anna Wahlgren, Berndt Eckerberg m. fl. som förespråkar metoder för att få barn att sova. Om man vill veta mer om Lars så finns en länk till hans blogg uppe till höger.

Just i morse läste jag vad han har skrivit om nattamning. Det är inte mycket, mer än att om man trivs med att amma på natten ska man naturligtvis göra det, om inte får man göra något åt saken. Precis min åsikt.

Men varför är det så många som inte trivs med att amma, på natten eller annars? Som hjälpmamma i Amningshjälpen har jag fått lära mig att ammande mödrar inte behöver lika mycket sömn som annars, och framför allt inte störs av frekventa uppvaknanden på samma sätt som annars. Det är också min egen erfarenhet, jag är aldrig så pigg som när jag ammar även om det blir flera gånger varje natt (att Erik oftast vaknar vid 5 gör ju att jag är rätt trött på kvällen ändå, någon gång måste jag få sova... ). Att ha bebisen bredvid mig i sängen och bara byta sida när han börjar böka gör ju sitt till för att minimera sömnförlusten också.

Mödrar har sovit intill sina barn och ammat dem ofta under större delen av mänsklighetens historia. Varför tycker dagens mödrar att det är jobbigt att inte få sova? Ofta när det handlar om mödrar som ringer mig och ber om råd, framgår det att de har barnet i en annan säng, ibland även i ett annat rum. Att de går upp och ammar. Det verkar jobbigt. Men varför är det så viktigt att barnet sover i egen säng? Tids nog gör de det, helt säkert.

Men det är nog inte hela sanningen heller. Jag tror att det är hormonellt också, att om man sover skild från sitt barn och ammar var tredje timme under dagen, missar man en hel del av oxytocinet som gör så gott både för mamman och barnet. Och om man sover skild från sitt barn delar man inte dess sömnmönster, så att man blir väckt när man sover som djupast. Det är inte bra för någon. Att sova tätt ihop med sitt barn borde ge samma effekt som de där ljusväckarklockorna, som känner av var i sömnen man befinner sig och sedan väcker en med ett tilltagande ljussken, en simulerad soluppgång. Man vaknar när man sover som lättast, när man är precis under sömnytan. Då gör det inte ont att bli väckt. Och barnets sugande frigör massor av oxytocin som gör både mor och barn dåsiga och somnar om snabbt. Detta har utvecklats under årtusenden, varför har vi i så hög utsträckning försökt ändra detta vinnande koncept?

Nu spinner jag vidare, jag svamlar massor idag känner jag. Igår såg barnen ett av sina favoritprogram på kanalen Playhouse Disney, den vänder sig till barn 2-5 år gamla. Programmen är Disney-gulliga, det finns inte tillstymmelse till läskigheter men gott om moralkakor. Programmet i fråga heter "Firma Fantasiflytt" (Imagination Movers) och de skulle lösa ett problem, nämligen hitta den perfekta morsdagspresenten för en väns räkning. De diskuterade olika anledningar varför de tyckte så mycket om just sin mamma, och en sak som kom upp var när de skulle sova. En hel sång handlade om en pojke som låg i sin säng och kände sig lite ensam, men han hade ju allt han behövde (han var omstoppad, hade sin kudde och nalle) och han hade ju lovat att vara "snäll" och ligga kvar i sin säng hela natten. Till slut somnade han och när han vaknade var han lycklig att han hade klarat att sova hela natten i sin säng.

Jag vill inte förmedla till mina barn att de inte är snälla om de kommer upp till oss när de känner att de behöver oss. Närhet är ett mänskligt behov lika fysiskt som mat och vatten, om än något mindre påtagligt. Jag har skrivit det innan, och jag skriver det igen: det är inte vår sak att lära våra barn självständighet, det är barnens sak att utveckla. Om vi visar att vi är där för dem närhelst de behöver oss, kommer de att klara sig alldeles utmärkt i världen utan oss.