Jag läste för länge sedan en sådan fin liknelse. Häromdagen läste jag den igen på Sjalbarn. Så här är den:
"Tänk dig att du är törstig.
Ibland får du ett glas vatten. Ibland får du ingenting, din törst släcks inte. Du tvingas att vänta tills nästa gång någon bestämmer att du kan få ett glas vatten. Du blir väldigt nervös och frustrerad. Du börjar att konstant fråga efter vatten, även när du inte är törstig, eftersom du inte är säker på att du kommer att få något vatten när du är törstig. Du blir osäker när du inte har vatten tillgängligt. Du blir så upptagen med att se till att du har tillräckligt med vatten att du är oförmögen att tänka på något annat.
Tänk dig nu det motsatta scenariot. Du är törstig. Du får omedelbart vatten, så mycket du behöver för att släcka din törst. Du blir tillfredsställd och kan fortsätta med det du höll på med utan att oroa dig. Du känner dig försäkrad om att vatten finns i överflöd och att du kan få när helst du behöver. Du känner dig trygg i denna vetskap och den fysiska närvaron av vatten är inte nödvändig. Du känner dig bekymmersfri och kan ägna din energi åt andra aktiviteter.
Tänk dig nu dessa två scenarion med ditt barn och hans behov av fysisk närhet och kroppskontakt. Du bestämmer.”
Detta tror jag stenhårt på. Det är inte förälderns uppgift att distansera sig från barnet, utan förälderns uppgift är att se till att barnet får en grundtrygghet och själv klarar av att ta steget bort från föräldrarna. Att barnet känner att föräldrarna (och andra vuxna i omgivningen) alltid finns där för dem, då behöver de inte kontrollera den saken hela tiden. Barn behöver inte tränas i distans, det är en naturlig del av utvecklingen att "klippa navelsträngen" och ge sig ut på längre och längre turer på egen hand. Innan man vet ordet av är de 19 och tar steget fullt ut.
Är det inte så, mamma och pappa? ;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Den läste jag också när Sanna var liten (eller ja, lite mindre). Den är så klok! Jag tror jag ska lägga ut den på min ankomstgrupp i Familjeliv, för det är ett gäng förstagångsmammor där som tror stenhårt på femminutersmetoder etc. Och så vill man ju inte bete sig överlägset och säga att si och så nog inte är så bra, för gudarna ska veta att jag har gjort min andel misstag med Sanna och det finns ju inga barn som är likadana!
Du har en jättefin blogg!
Stor kram
Det känns så självklart att det är så, men ofta när jag pratar med föräldrar visar de sig tycka precis tvärtom :-(
Skicka en kommentar