Tankar om amning, om att allting hänger ihop...

Varför får barn idag inte ta plats? Vi hör och läser dagligen om att blivande mammor planerar att fortsätta sitt liv som innan, att få barn ändrar inget. Vilket uppvaknande de får! Det är för mig självlart att ett nytt litet barn ändrar allt, men enbart till det bättre. Vi kan inte fortsätta våra liv som innan de kom, vi måste anpassa oss. Vi behöver inte isolera oss, men vårt umgänge måste utgå från barnen. Varför är det så svårt att förstå att ett litet, omoget barns behov alltid måste gå först?

Därmed inte sagt att våra, de vuxnas, behov måste stå tillbaka. Kan vi anpassa oss lite kan vi tillgodose allas behov. Men vi måste ändra tankesätt lite!

Många mammor (i första hand) anser att de måste "komma ut i arbetslivet och träffa lite folk", att de känner sig låsta av att bara vara hemma. Så ser dagens samhälle ut, ingen valfrihet här inte utan alla ska jobba, in med ungarna på dagis bara. Samtidigt är vi så barncentrerade! Barn måste underhållas, de ska lekas med och gå på olika aktiviteter.

Barn leker så bra själva. Behöver de vuxentid är det samtal, gos och närhet de behöver. Men de måste då få vara barn, umgås med barn och leka med barn...

Är det så konstigt att amningsfrekvensen sjunker i Sverige? Mammor känner sig låsta av att amma, vi har tappat den naturliga kunskapen om amning och amning blir något svårt, smärtsamt och jobbigt.

För 1000 år sedan, innan amningen började styras, kunde så gott som alla mammor amma. Vad har ändrats sedan dess? Ja, inte är det våra fysiologiska förutsättningar i alla fall! Vi har glömt hur viktigt det är att prata med varandra, över generationerna. Att lita på de som faktiskt kan, i praktiken, istället för på dem som kommer med nya teorier. Amningen är inte en instinkt, det är en färdighet som måste läras in. För både mor och barn.

För 1000 år sedan hade vi inga barnvagnar. Hur transporterade vi våra barn? Jo, vi bar dem nära oss. Vad har ändrats sedan dess? Vi har glömt viktigt hur det är att vara nära!

För 1000 år sedan lekte inte föräldrarna med sina barn (inte så mycket i alla fall). Barn behöver närhet, inte underhållning. Att hjälpa föräldrarna i de dagliga sysslorna kunde de göra i tidig ålder, och de lärde sig genom att härma och leka. Små barn hängde med sin mamma, nära i en sjal av något slag, och ammades när behov uppstod. Flickor såg sina mammor och andra släktingar amma sina barn, och de frågade säkert massor. De lärde sig.

Jag känner inget behov att få komma loss och förverkliga mig själv. Jag känner heller ingen lust att leka en massa med mina barn. De hänger med mig. Jag sitter med David i knät och skriver detta, vi har paus i städningen och David ville gosa. Gosa kan man med fördel göra framför datorn...

Idag har de flesta aldrig sett en mamma amma sitt barn innan de får barn själva. Är det så konstigt att amning inte längre är något naturligt? Är det så konstigt att mammor känner sig låsta, att de vill ha tillbaka sin kropp? Att de känner sig utsugna? Amning är något man gör för sitt barn, en uppoffring.

För mig är det lika naturligt som att andas, att amma mina barn. Det är en skyldighet och en rättighet, ett sätt att vara nära och umgås med mina barn som ingen annan kan ta ifrån oss. Men det har inte alltid varit så, de första månaderna med David var jag som mammor är mest. Men så läste jag en bok, "Amningsboken" av Kristin Svensson och Malin Nordgren tror jag att det var. I den beskrevs amning som ett sätt att vara nära, att trösta och lugna barnet. Maten, det var bara bonus och inte så viktigt. Jag bestämde mig för att anamma det synsättet, och en helt ny värld öppnade sig! Jag var inte längre låst, jag slutade att bry mig om när jag ammade sist och när det skulle vara dags igen. Jag skaffade en bra bärsjal och slutade i princip att använda vagn för transport (den är fortfarande jättebra att söva barn i dock!) Amningen blev något lustfyllt och inte jobbigt alls.

Att jag sedan läst väldigt mycket om barn och kost gör mig inte direkt mer sugen på att sluta amma. Bröstmjölk är den bästa maten för små barn, hur stora de än må bli. Den naturliga amningslängden för människor är 3-5 år. Alltså måste det bästa för barnet vara att få amma i 3-5 år. Jag älskar mina barn över allt annat, och sörjer att jag slutade amma David så tidigt, trots att det var på mitt initiativ. Det är självklart att jag vill ge dem det bästa!

Jag ser det också som en uppgift att förmedla detta till alla som vill. Alla som vill amma sina barn ska få göra det, mammor har rätt till riktig information, hjälp och stöd. Mamor har också rätt till att amma sina barn så länge de vill, och jag gör mitt till att göra amning accepterat i samhället genom att just amma!

Läsvärda länkar där jag samlar mycket idéer till mina funderingar:

www.ap.skorpan.se

http://www.skorpan.se/blogger/

Bilden ovan är tagen av Juliana Wiklund på More Than Words.